JÄRNVILJAN – Har du vad som krävs?
De flesta av oss provar på nya saker. Vi slänger upp lite bollar i luften för att se vilka som flyger, varpå de flesta faller tillbaka ned i huvudet på oss. För hur många av er som läser denna text spelade nätpoker under guldrushen 2005-2007? Hur många har testat på dropshipping? Öppnat nätbutik? Hoppat på nåt Affiliate-program? Försökt växa sin Facebook-grupp eller lyckas med sitt Instagram-konto?
Samtliga dessa kategorier har fött världsstjärnor som blivit rikligt belönade för sina insatser. Men bakom varje haj står det tusen torskar.
Vilka är det egentligen som lyckas – och framförallt varför?
Vad än vi tar sig an i livet. Vilken stege eller pyramid vi än klättrar på så kommer vi stöta på patrull. Alla kan inte lyckas inom ett område. Alla kan inte få guldmedalj. Allt upp till guldmedaljen – till den absoluta toppen – är en pyramid med allt mindre plats att stå på ju högre upp vi kommer. Vi tävlar mot varandra och ju högre upp i stratosfären vi siktar, desto tunnare blir luften, desto kallare blir temperaturen och desto brutalare blir fallet mot marken om vi ramlar. Det finns ingen som klättrat högt upp som inte åkt på stryk. Men de som kommit längst är inte bara de som trillat flest gånger. Det är de som har motivationen att fortsätta igen och igen och igen. Där den genuina viljan att klättra uppåt trumfar smärtan.
Någon gång under den äldre bronsåldern peakade jag i min nätpokerkarriär. Hundratusentals svenskar spelade poker. Den absoluta lejonparten förlorade. En del vann. Och väldigt få vann väldigt mycket.
Som medlem i den sistnämnda klubben var jag inte nödvändigtvis alltid den bästa spelaren vid mina cash game-bord. Talanger poppade upp, ungtuppar och påfåglar som körde över borden i sjuans växel. Samtliga var pråliga och ingöt respekt, men när väl problemen och motgångarna kom – vilket de alltid gjorde förr eller senare – tappade de lusten att flyga. Av den anledningen var det nästan ingen som överlevde vintern.
Talang är värdefullt i starten, men det tar en aldrig i mål.
För att inte ge upp, för att verkligen ta sig igenom de problem som alltid uppstår räcker det inte med att ”inte ge upp”. Viljan att lyckas måste vara starkare än rädslan att få stryk.
När jag som 19-åring, tre dagar efter ha tillnyktrat från studenten, satte mig ned för att spela min första dag som professionell nätpokerspelare var det inte pengarna som drev, utan pokern. Pokern var både resan och destinationen, men framförallt ville jag ingenting annat i hela världen än att spela poker.
När jag slog mig ned för att spela mitt första arbetspass hade jag redan sex tusen timmar spelteori i ryggen – ett enormt teoretiskt övertag! Men vad de inte lär ut i böckerna – eller snarare: vad som inte kan kommuniceras – är alla de motgångar och eldprov som varje spelare genomgår. Pokern, liksom allt annat i livet, bjuder på sina skärseldar som man måste igenom, hur pressande, stressande och nedbrytande de än må vara. Och ingen trycker både handen och pannan på spisplattan såvida man inte har en jäkligt bra anledning. Vad den anledningen är spelar mindre roll. Det enda som betyder något är att den överträffar rädslan för smärta – en ofta mental smärta som har en förmåga att bräcka våra egon.
Jag har haft dagar inom pokern när jag bokstavligen suttit och gråtit framför datorn. Det har varit perioder när precis allting gått emot mig. När precis allt som kunnat gå fel gått fel. När varje pott, oavsett hur stor favorit jag varit att vinna den – 90, 95, 98 eller varför inte 99% – förlorats ändå, på det ena sättet mer kreativt än det andra. Pott efter pott efter pott efter pott.
Och detsamma gäller inom tradingen. Trade efter trade efter trade efter trade.
Nu skiter jag i det här!
Man kan bli gråhårig för mindre (och grå och hårig med, för den delen). Varje gång när saker varit som allra tyngst har jag frustrerad, arg, ledsen, uppgiven och förbannad lovat mig själv att Nu skiter jag i det här! Nu räcker det. Jag ger upp.
Och så har det varit i några dagar. Man går och moppar och surar och tycker synd om sig själv. Sedan, som om man styrts remote av en extern kraft, finner man sig uppe på hästryggen igen, redo att trilla av och bryta nacken ännu en gång. Det är kraften inom en som vill i mål till varje pris.
Upp på hästen igen
Varje gång man trillar av hästjäveln och har ont. Både i kroppen och själen (och egot) men finner sin väg tillbaka upp i sadeln igen så sker det någonting inombords. Hjärnan processar vad som skett. Oavbrutet, vare sig man vill det eller inte, så letar den efter lösningar för att slippa återuppleva vad man just genomlidit. Den läker det skadade, hittar de ofta okonventionella svaren bortom de trampade gångarna. Och för att dra en riktigt djup växel så står det till och med i bibeln att:
”[…] den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”
Detsamma gäller om man vill finna ljuset inom vilket område som helst. För det är här, när man verkligen, verkligen vill någonting som man tar sig igenom de många gallringsprocesser som varje stege, pyramid eller mål kommer med.
Också jag har slängt många bollar i luften under åren. Ambitiösa projekt som känts lovande i stundens ingivelse, men som alla fallit tillbaka i huvudet igen så fort de oväntade problemen som motivationen inte kom an på tyngt ned dem. Men i luften ovanför svävar ännu tradingbollen.
Hur motiverad är du att lyckas med din trading? Och inom vilka saker i livet överträffar din drivkraft rädslan för smärta och misslyckande?
